Juvertumörer är rätt vanligt hon medelålders och äldre tikar. De förekommer också hos kattor och unga tikar, men är där betydligt ovanligare. Tumörerna kan vara av mycket olika slag och utvecklas mycket olika. Det enda de har gemensamt är att de bildas i juvervävnaden. Operation för juvertumör är en av de vanligaste stora operationer som görs på en smådjursklinik.

Tumören upptäcks ofta genom att ägaren hittar en svullnad eller knöl på hundens undersida. ---Jag skriver genomgående hund, eftersom de flesta juvertumörer sitter på hundar. --- Knölen kan vara hård eller mjuk, skarpt eller diffust avgränsad, mycket liten eller lite större. Under alla förhållanden bör den undersökas av veterinär för bedömning av vad man ska göra. Den medicinskt riktigaste principen är ju att alla tumörer ska bort så snart som möjligt. Men det kan finnas omständigheter, som gör att man låter den sitta kvar.

Först måste man bedöma om det är en juvertumör eller inte. Det händer att ett litet navelbråck eller en ofarlig fettknuta misstolkas av djurägaren som en juvertumör. Om det verkligen är en tumör, kan man av dess egenskaper ofta bilda sig en uppfattning om det sannolikt är en godartad eller elakartad tumör. Om en tumör är liten, har vuxit mycket långsamt, sitter på en gammal hund och man bedömer att den troligen är godartad, kan man besluta sig för att låta tumören vara kvar utan årgärd. Det är då mycket otroligt att hunden under sin återstående levnad någonsin kommer att få besvär av den.

De flesta juvertumörer bör dock opereras bort. När man har bestämt sig för det gör man allmän undersökning av hunden och en röntgenundersökning av hundens lungor. Orsaken är att tumörer ibland sprider sig i kroppen och då är lungorna en vanlig plats för s.k. metastaser. Där är de också lätt åtkomliga för undersökning med röntgen. Tumörspridning är trots allt ganska ovanligt, men i de fall det gått så, är det mycket tveksamt om man gör någon nytta med att operera bort de synliga tumörerna.

Vid operationen tar man bort antingen bara tumören, den juverdel den sitter i eller flera juverdelar beroende på lokalisering, tumörens karaktär och om det finns flera tumörer. Den vanligaste platsen är de två bakersta juverdelarna. Sitter det mer än en tumör där på samma sida, tar man alltid bort de båda bakre juverdelarna. De hänger ihop väl. Som sagt är det många faktorer, som spelar in vid bedömningen av operationen.

Ofta tas ett vävnadsprov för mikroskopisk undersökning av tumörvävnaden. Detta prov kan ge säkrare upplysning om tumörtyp och risk för återfall/spridning. Det är ganska vanligt att en juvertumör visar sig vara av en elakartad typ i mikroskopet, men växer lokalt utan tecken till spridning när man opererar bort den. I dessa fall är oftast problemet borta när operationen är gjord. Hade tumören fått sitta kvar, hade den troligen så småningom utvecklats till ett livshotande problem.

De elakartade juvertumörerna (som tack och lov är ganska ovanliga) kan orsaka problem antingen genom att de sprider sig till andra delar av kroppen eller genom att de återkommer på operationsplatsen eller strax intill. Den senare typen sprider sig också ofta till lymfknutorna i närheten.

Jag får ofta frågan om man inte kan vänta och se hur tumören utvecklas. Men det är sällan något bra alternativ. Jag tycker att när en juvertumör är påvisad, ska man så snart som möjligt, med hjälp av de fakta som finns, bestämma sig för att antingen A. hunden ska opereras och i så fall göra det utan dröjsmål, eller B. hunden ska inte opereras. Den får då leva så länge det går med sin tumör. Om man väljer alternativet vänta och se, kommer kanske tumören att växa så att den måste tas bort och under väntan har då risken för spridning i kroppen ökat, tumören har blivit besvärligare att operera och hunden har blivit äldre och kanske känsligare för narkosen.

Prognosen efter operation är individuellt mycket olika, men det finns många hundar som har opererats för juvertumörer och därefter levt resten av sitt liv utan vidare sådana besvär.

Det finns inte mycket man kan göra för att undvika att hunden får juvertumör. Den enda årgärden som kan ha verkligt stor betydelse är en tidig kastrering. Om tiken kastreras före sin första löpning, är risken nästan lika med noll. Risken för juvertumör ökar något om man ger hunden P-sprutor.

Jag skrev i början att juvertumörer är mer sällsynta hos katter. Tyvärr är det så att de tumörer, som finns, ofta är elakartade, dock inte alls alltid.

Som vid alla stora operationer är det en god hjälp om man har hunden eller katten veterinärvårdsförsäkrad, när den ska opereras för juvertumör.