Jag är född i Linköping 1943 som nummer två av fyra syskon och bodde de första åren i staden. (Den tiden minns jag ingenting från.) Sedan flyttade familjen till en villa i Rystad utanför Linköping. Jag började skolan där, men vid påsk 1951 flyttade familjen till Viggbyholm (i Täby) utanför Stockholm. Där bodde vi hela min skoltid då jag gick på Viggbyholmsskolan, en internatskola, som även tog emot dagelever. Jag tog studenten 1962 på reallinjens matematiska gren med biologi som tillvalsämne. Mitt stora intresse under hela barndomen var djur och natur. Vi hade allehanda djur hemma. Två sorter fick vi dock inte ha: Hund och orm. Kopparödla gick dock med tvekan. Jag var också en ganska ivrig fjärilssamlare.

Tidigt gick jag med i Fältbiologerna, som inte var så rabiata som de numera är. Det var då bara naturintresset som gällde. "Håll stövlarna leriga" var mottot. Exkursioner och läger var de viktigaste aktiviteterna. Så arbetade vi med den årliga fenologiundersökningen. Dvs fältbiologer från hela landet rapporterade vårens ankomst till olika delar av landet. Vissa nyckelarter skulle rapporteras, när de sågs första gången. Några speciella fenologidagar under våren skulle man göra en uppskattning om vissa arter hade kommit, fanns enstaka eller rikligt. Sedan gjorde huvudföreningen en årlig sammanställning över vårens fortskridande norrut över landet. Det var mycket intressant. Jag hade även styrelseuppdrag i vår lokala klubb, Roslagsklubben, och senare var jag kassör i Stockholmsdistriktet.

Efter studenten sökte jag till och antogs vid Kungl. Veterinärhögskolan i Stockholm. Då var också tiden för militär värnplikt. Vi veterinärstudenter med vår långa utbildning fick en anpassad tjänstgöring uppdelad på 3+3+2 månader på somrarna mellan läsåren på högskolan. Så jag utbildades i Umeå och Strömsholm till jägaresoldat till häst. Vi fick lära oss att rida och köra häst i alla former av terräng. Dock fick vi inte någon vinterutbildning av naturliga skäl. Det var vi ganska tacksamma för. Efter utbildningen fullbordades värnpliktstjänstgöringen med div. fackutbildning och facktjänstgöring. Så följde ett par repövningar. Men nu är jag avförd ur det systemet.

Efter ett par år på Veterinärhögskolan fick jag en egen lägenhet i ett av de stora runda husen i Grindtorp nära nuvarande Täby Centrum, som inte ens var påbörjat då. Senare stötte jag ihop med det, som skulle bli min första hund. Schäfertiken Zita, 9 månader, skulle avlivas på medicinkliniken av "familjeskäl". Hon verkade vara en fullt frisk och mycket trevlig hund. Efter mycket övertalning lyckades jag få ägarens tillstånd att överta henne i stället för att avliva henne. Jag hade inte haft en tanke på att skaffa hund ännu, men det gick bara inte att avliva henne. Sedan var hon min hund tills hon var nästan 15 år gammal. Det var till en början bara vi två och hon var med på Veterinärhögskolan i största möjliga utsträckning. Hon var så lydig och följsam att jag kunde ha henne lös i alla situationer. Jag åkte buss och spårvagn i Stockholm med henne lös. Hon åkte från Grindtorp till Veterinärhögskolan i Albano sittande mellan mina fötter på en skoter. Inte ens när roslagståget dundrade över oss på en järnvägsbro, blev hon rädd. Hon försökte alltid gör det jag ville. När hon inte förstod vad jag sade, blev hon helt olycklig. Jag fick henne t o m att klättra upp i ett äppelträd hemma i Viggbyholm.

Under studierna på Veterinärhögskolan upptäckte jag att mitt stora intresse var kirurgin. Jag bokstavligen bodde på kirurgiska kliniken vissa perioder och deltog i jourarbetet även när jag inte var i tjänst. Det gav många nyttiga erfarenheter. Jag deltog också som veterinärmedicinsk hjälp i ett par läkares forskning på njurtransplantationer på hund. Så småningom fick jag av professor Nils Obel ett eget forskningsprojekt på råttor. Detta påbörjades och kom en bit på väg. Men sedan kom sommaren 1967, då jag fick komma ut och vikariera på distriktsveterinärtjänsten i Delsbo. Där träffade jag Cecilia och sedan var jag fast och kunde inte flytta tillbaks och fortsätta projektet, så det fick någon annan slutföra. Kärleken satte stopp för en forskarkarriär, som ingen vet hur den skulle ha utvecklats. Men det har jag inte ångrat en minut. Hösten -67 och åren -68-69 ägnade jag åt att läsa in de ämnen, som jag inte hade tenterat tidigare. Jag åkte ned till Stockholm då och då för att tentera, och i dec 1969 var jag klar med min examen.

Den 11 juni 1968 kom vår dotter Ylva och efter det var jag studerande hemmapappa medan Cecilia efter sin mammaledighet försörjde familjen. Jag hade kortvariga veterinärvikariat under somrar och vissa storhelger. När jag hade fått min examen dec -69 skulle jag börja arbeta "på riktigt" som veterinär. Det som stod till buds på den tiden var vikariat av olika längd. Man fick helt enkelt vara beredd att arbeta var som helst i landet. Eftesom vi inte kunde tänka oss att bo på olika platser under längre tider, slutade Cecilia sitt arbete på apoteket och vi flyttade till Grindtorp som bas för vårt kringflackande vikarieliv.

Efter div. distrikts- och slakteriveterinär-vikariat under 1970 fick jag möjlighet att börja arbeta på Djursjukhuset i Strömsholm 1971. Där blev jag kvar till hösten 1982. Jag arbetade på sjukhusets alla avdelningar, dock mest på smådjurssidan och helst på operationsavdelningen. Jag kom så småningom att bli den mest erfarne kirurgen där.

Under min tid på Strömsholm upptäckte jag också den sjukdom, som senare kom att kallas Vingelsjuka hos katt. Jag gjorde i samarbete med SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) försök att spåra orsaken till sjukdomen, men det lyckades aldrig. Vid ett tillfälle hade vi en egen katt, som fått vingelsjuka. Vi visste att den så gott som alltid ledde till döden förr eller senare. Jag hade diskuterat sjukdomen och svårigheterna att hitta orsaken med en läkare på SBL (Statens Bakteriologiska Laboratorium). Hon hade lovat att göra vad hon kunde för att leta efter det virus, som vi trodde var orsaken om hon fick färskt material från en levande katt. När vår katt blev sjuk, transporterade vi henne till SVA för att hon skulle avlivas där och prover tas omedelbart för undersökning där och på SBL. Senare visade det sig att veterinären på SVA hade för mycket prestige för att kunna skicka material till SBL med risk att de skulle hitta något som han inte hittade. Så det kom inget till SBL och ingen löste frågan om orsaken. Detta är ett av de största svek jag upplevt i mitt liv. Katten var till råga på allt en av de allra trevligaste, som vi någonsin haft. Senare har en yngre veterinär forskat vidare och kommit fram till en trolig orsak till Vingelsjukan, men inget är helt säkert bevisat ännu.

När jag började på Strömsholm flyttade vi till en lägenhet i Kolbäck. Vi hade bestämt oss för att inte sätta oss fast utan målet var att jag skulle ta olika vikariat så att jag hade den formella kompetensen att söka ett eget veterinärdistrikt så småningom. Vartefter tiden gick blev det alltmer klart för mig att det var sällskapsdjuren, som jag skulle ägna mig åt, så det blev inga mer distriktsveterinärvikariat. Efter en tid i lägenheten tyckte vi att det blev för instängt. Vi hittade en liten stuga precis i utkanten av Kolbäck vid en lantgård. Den stugan köpte vi. När så Stefan kom, blev stugan för trång, så vi måste bygga ut den. Jag hade varit med om att bygga ut vårt hus i Viggbyholm, så jag kunde det i stort sett och vi hade från den tiden böcker om byggbestämmelser. Så jag ritade och räknade och lämnade till slut in en bygglovsansökan för en utbyggnad av vår stuga. Men se det gick inte alls för sig. Byggnadsnämndens arkitekt tyckte att på det viset kunde man inte bygga till huset. Jag krävde ett sammanträffande med nämnden och förklarade varför vi inte kunde bygga ut åt något annat håll på tomten. Han försökte få mig att förstå att mor i huset inte skulle acceptera en sån planlösning, varpå jag talade om att vi utarbetat ritningen tillsammans från början till slut och var helt överens. Vi skiljdes i total oenighet. Arkitekten sade att det fanns ingen möjlighet att godkänna vårt förslag. Jag sade att vi måste ha ett större hus och om vi inte får bygga ut vårt hus på detta enda möjliga sätt, måste vi flytta till ett annat hus. I så fall kommer det att ligga på andra sidan kommungränsen. Byggnadsnämnen hade sammanträde srax därpå och mitt förslag accepterades helt utan den minsta ändring. När vi sedan skulle höja vårt baknlån för att klara av tillbyggnaden, sade kamrern "Ville han inte ens ändra på fönstren.? Det är hans käpphäst" Mitt förslag var tydligen så helt galet att han inte kom sig för att ändra något, när han fick klart för sig att nämnden skulle godkänna det. Jag tror att det största felet var att jag hade gjort ritningarna helt själv utan hjälp av någon arkitekt. Eller som kamrern sade: " Det vet ju alla att en arkitekt ritar betydligt rakare streck efter samma linjal än den som inte har samma utbildning."

Sedan byggde vi till huset. Vi hade hjälp av ett par snickare att resa stommen och ansluta den till det gamla huset, men resten gjorde vi själva och "det blev så bra så", som Pippi Långstrump sade i något sammanhang. Cecilia var mycket stolt, när hon satt på taket och spikade takpapp. Och tillbyggnaden fungerade precis så bra, som vi hade föreställt oss ända tills vi flyttade därifrån för vårt nya liv i Dalarna. Vi fick också utan problem en köpare, som inte hade det minsta emot den planlösning vi hade åstadkommit.

När jag arbetat på Strömsholm under tio år började jag tycka att det kanske skulle vara mer tillfredsställande att arbeta helt åt sig själv. Tanken kom att starta en egen klinik någonstans. Genom arbetet visste jag, att det behövdes en avancerad klinik i Dalarna. Vi fick ofta komplicerade fall och jourfall därifrån. Så småningom började vi leta efter ett hus, som kunde fungera både som bostad och klinik. Det var lättare sagt än gjort att hitta ett sådant i ett prisläge, som fanns någon möjlighet för oss att klara av. Huset kunde ju inte ligga i direkt anslutning till grannar med tanke på våra många stora hundar. Det fick inte ligga alltför långt ut i obygden med tanke på att våra patienter skulle kunna komma till oss.

Till slut hittade vi det hus, i vilket vi nu bor. Jag sade upp mig och vi flyttade. Det var pirrigt att börja från början med något helt nytt, som måste försörja oss helt. Ett uthus på tomten skulle göras om till klinik. Det fick vi lov att leja ut till en snickare, eftersom det måste vara klart att ta i bruk, när jag flyttade upp efter min uppsägningstid. Med hjälp av banklån klarade vi av det och anskaffning av utrustning. Vi gjorde tre listor på utrustning: A sådant, som vi inte kunde vara utan, B sådant som vi tyckte att vi borde ha och C sådant som vi skulle vilja ha på kliniken. Listan A var ju bara att beställa och betala när varorna kom. Lista B har vi till stor del betat av och från lista C har väl något hämtats hittills.

Så har kliniken försörjt oss. Visserligen har ingen av oss kunnat ta ut vad man kallar marknadsmässig lön, men vi har klarat oss och levt ett liv, som vi trivs med. Det känns bättre att ha en någorlunda fast kundkrets, än att som på ett djursjukhus få ständigt nya patienter, som delas med flera andra veterinärer. Våra kunder uppskattar också att alltid få träffa samma veterinär. En liten nackdel är det ju att vara ensam veterinär. Det är att när vi är lediga, så är kliniken helt stängd. Vi har aldrig kallat in någon vikarie. De kunder, som kommer till oss, gör det för att träffa mig och de är inte hjälpta av att komma hit och träffa en främmande veterinär. Dessutom är det orimligt dyrt och krångligt att anställa en tillfällig vikarie.

Mina fritidsintressen vid sidan av hundarna är fortfarande naturen och den egna trädgården. Den blir inte riktigt vad jag vill dels på grund av tidsbrist del på grund av att jag inte lägger ned all min fritid i den. Men en del odlingar och blommor blir det allt. Det finns väl få trädgårdar som blir/är precis som ägaren vill ha den. En del av min fritid går också åt till att såga ved. Vi värmer bostadshuset huvudsakligast med ved. På sommaren får vi stor hjälp av en solfångare på taket. (Sommaren 2000 blev det ju inte så väldigt mycket sol, men förvånansvärt mycket i alla fall.) Solfångaren byggde jag 1994 och jag är mycket nöjd med den. Det känns lite meningslöst att på varma sommaren behöva göra eld i pannan för att få varmvatten.

Vedeldningen är från 2004 till stor del ersatt av pellets, som kräver mycket mindre arbete.